grand canyon

Vad vi minns

Medan jag håller på att gå igenom mina föräldrars samling av fotoalbum, funderar jag över vad vi minns och vad vi vill minnas.

Mina föräldrar älskade att resa. För min mamma började det med en livsomvälvande båtfärd till USA när hon var sjutton år. Ett år som utbytesstudent i en liten ort i Pennsylvania, och livet var förändrat för evigt. För min pappa var det en cykeltur neråt Tyskland precis efter krigsslutet. Mötet med det sönderbombade Europa påverkade honom hela livet.

Jag ärvde deras fotoalbum, ja, hela släktens fotoalbum faktiskt. För att få någon slags ordning på allt, håller jag på att skanna in bilderna. Det handlar om en dryg kubikmeter med fotoalbum, diabildsramar och filmrullar. Före 1960 är bildutbudet begränsat. Här är det allvarliga män som stirrar in i kameran eller lekfulla bilder från strand och berså. En skatt.

Men efter 1960 tjocknar albumen. Plastfickor fylls med snapshots. I de tidigare albumen är fotografierna nogsamt inklistrade och det finns en beskrivning: ”Märta 1932”, ”Varberg”, ”Hos mormor”. I höjd med 1970 är det som om albuminnehavarna ger upp. Det blir för många bilder. Och visst minns man väl? (Nej.)

Flera av mina andra släktingar reste också gärna. Jag hittar bilder från resor med porträtt på ressällskap, men framför allt har man köpt vykort och klistrat in i albumen som minnen. Stockholm. Karlskrona. Köpenhamn!

Men från tidigt 60-tal börjar mina föräldrars egentagna turistfoton fylla albumen. Det är inga människor på bilderna utan mer eller mindre välliknande fotografier av Madeira, London, Gran Canaria eller var man nu varit.

Jag tror inte att mina föräldrar är särskilt originella i sitt fotograferande av turistmål. Vi åker någonstans och vill dokumentera det. Vi var där.

Även jag har varit i Grand Canyon och fotograferat. Det är en oerhörd plats. Uppenbarligen var mina föräldrar vid Grand Canyon flera gånger, för motivet återkommer. Hur många bilder på Grand Canyon behöver vi?

grand canyon
Grand Canyon. USA

Kanske fotograferade någon den här bilden på hotellet i Fuerteventura för att ta slut på filmrullen så att den kunde framkallas. Kanske ville man minnas att man över huvud taget varit där.

Fuerteventura
Fuerteventura, Kanarieöarna.

Eller den här bilden. Omärkt, men jag tror att den är från USA. Bilden hade onekligen varit svår att köpa på vykort, men varför togs den? Vad är det fotografen vill minnas? Kanske hur hettan fick luften att stå stilla den dagen. Doften av moget vete. Kurret i magen för det är kväll och långt till närmsta diner.

maskinhall

Med hjälp av Google kan jag identifiera denna strand: Amoopi Beach på Karpathos. ”Bellissima spiaggia a cui non manca nulla” – en vacker strand som inte saknar något – recenserar en italiensk besökare.

Karpathos, Grekland.

Bilden togs på den tiden då man kunde ta extra breda foton och få dem framkallade på papper i sin fulla bredd. Kanske satt någon av mina föräldrar och mindes tillbaka till det härliga Medelhavet och tänkte på hur det var att omslutas av det, svalkas. Men känner jag dem rätt lät pappa framkalla bilderna och lade dem sedan i en bokhylla. Just det här fotot från Grekland var inte ens utsorterat ur kuvertet från fotofirman.

Vi upplever saker som överväldigar oss. Det måste hanteras. Kanske är vi i en botanisk trädgård och plötsligt ser vi en sköldpadda simma ut mellan näckrosbladen. Så fantastiskt! Istället för att andas in och i utandningen vara här och nu – här är sköldpaddan! här är jag! livet alltså! – sträcker vi oss efter kameran. Ja, vi fick den faktiskt på bild. Sköldpaddan fastnade på plåten, nästan i fokus. Helt otroligt.

sköldpadda

Vi åker söderut, kanske till Paris? Kanske tyckte min pappa det var roligt att se en hypermodern Sunbeam Alpine (ja, den googlade jag mig till) in till romerska kolonner. Eller så tog han bilden för att komma ihåg en särskild dag. Eller så hade han tråkigt och tog ett foto, rakt ut mot ett buskage och en fräck bil.

gammal bil

Kanske tog hans resesällskap också foton. Sånt smittar. Jag tror att det är det som händer där vid Grand Canyon. Alla andra fotograferar, och då måste jag också ta en bild. Det är det man gör vid Grand Canyon.

Vad gör man annars av den stora känslan av vördnad. Den tid som det tagit för bergsmassivet att bildas och den korta tid vi har på jorden. Fruktan inför döden.

Jag tar en bild.

lastbil

Människorna som man nuddar vid under en resa. Vart är de på väg? Vad tänker de? Kunde vi ha blivit vänner?

Allt liv som pågår och som man inte själv är en del av.

Kanske skulle jag ha flyttat till Amsterdam när det ännu fanns tid. Eller Umeå.

Nej, inte Umeå.

Røros, 1978.

De som dansade för turisterna den där dagen i norska Røros för fyrtiosex år sedan, lever någon? Kanske höll dansen och fiskekakerna dem pigga länge. Kanske är någon av dem Norges äldsta människa.

Vad är det vi vill minnas med våra turistfotografier? Vad är det vi sparar?

Det är kanske något betryggande att sortera in bild efter bild på hur Glomma flyter genom Røros. Husen faller ihop. Liv tar slut. Men i fotoalbumet porlar fortfarande Glomma.

Glomma, Røros, 1978.

Publicerat

i

av