Hylands hörna

Jag slog mig ner mitt i en bänkrad. Hm, den måste vara ny. I varje fall måste de ha bytt ut bänkarna. Salens disposition var densamma som förra gången jag var här. När var det?

1990.

Jag hade inte varit i den föreläsningssal, där vi nu var samlade för att delta i ett seminarium om webbsök och AI, på trettiosex år.

Mina nuvarande kollegor satte sig med buller och skratt och prat – det är så kommunikatörer låter i grupp, som ett party – men jag hade försvunnit från 2026. Vad gjorde jag i samma föreläsningssal 1990?

Jag läste psykologi, A-nivån, samtidigt med mina biologistudier. Tror mest att jag gjorde det för att jag tyckte att allt var lite långsamt. Fast den våren träffade jag flera intressanta killar, det var karneval i Lund, och psykologin blev den kurs i min fil kand jag aldrig läste klart.

Vilken entré!

Jag såg mig runt i salen. Samma generösa trappor, som i en teveshow. Jag mindes att Ewa – som jag var chefredaktör för en nationstidning tillsammans med – någon gång sa att hon fick signaturmelodin till Hylands hörna i huvudet där inne och tänkte sig att lektorn skulle göra storslagen entré till den.

Varför minns man sånt.

Började fundera över vart de unga männen tog vägen, och Ewa.

Men så började föreläsningen och jag var tillbaka 2026 igen. Nu ägde jag platsen med mitt nutida jag, och jag kunde koncentrera mig fullt ut på Petronella Barvaeus intressanta tankar.

Men efteråt, när jag ute på gården låste upp min cykel i ett vår-Lund som förberedde sig för karneval, tänkte jag på hur svårt det är att veta var personen man vill kommunicera med är.

Inte bara geografiskt eller kunskapsmässigt, men också tidsmässigt.

Vi kommunicerar med människan vi har framför oss, men också med hela dennes tidslinje.

Någon påminns om ett misslyckat projekt från 2019.

En annan är flera år framåt och tycker att det går för långsamt.

Jag cyklade tillbaka till kontoret, vidöppen. Det var som att komma tillbaka från en lång resa, utan någon att dela intrycken med.

---

Relaterade texter