Ja jävlar

Den jävla jäveln jävlas, muttrar jag och trycker igen den trilskande tvättmaskinsluckan. Den stänger – äntligen – med ett tyst klick, och maskinen susar igång.

Men jävlar säjer ja, tänker jag.

Jag har inte drabbats av svärordsmani. Du läser trots allt en text av någon som inte svor förrän i det vilda mellanstadiet.

Nej, jag citerar poesi, där i tvättstugan.

Så här låter dikten:

Den jävla jäveln jävlas varenda jävla da
ja jävlar vilket jävelskap men jävlar säjer ja.

Nutida svenskt talspråk heter dagsversen som Alf Henrikson skrev och Dagens Nyheter publicerade 1970. En svensklärare fick oss att läsa den för att vi skulle reflektera över ordförråd och ordval.

En spektakulär dikt för en välartad, elvaårig tösabit. Oförglömlig.

Man hade ju kunnat tänka sig att det var storartade verk som Esplanadsystemet av Strindberg som fastnade.

Men nej. Det är en av Henriksons femtiotusen dagsverser som sitter hårdast i hjärnbarken.

Sedan jag för kanske fyrtiofem år sedan stötte på Nutida svenskt talspråk första gången har jag ofta muttrat: “Den jävla jäveln jävlas”. En högst användbar dikt!

Hm, jag minns inte riktigt

Att jag minns just den dagsversen så bra beror nog på shock value. I en svärordsfri, välpressad värld är Alf Henrikson rock’n’roll.

Jag har annars dåligt minne. Jag minns stämningar, detaljer.

Jag minns att på skolavslutningen i nian sa Anita att man skulle ha vattenfast smink eftersom alla skulle gråta så mycket den dagen. För mig var det snarare en lättnad att sluta högstadiet och jag grät inte. Vad jag minns.

Jag kommer tydligt ihåg att när jag var gravid första gången, köpte jag tidningen Allt för föräldrar som jag uppmärksamt läste över en kopp darjeeling på konditori Hollandia. Jag minns exakt hur det var när mina barn föddes. Nästan minut för minut. Men åren som följde var ett töcken, för jag var så trött.

Det finns en fördel med dåligt minne. Jag ser gärna om filmer eller läser om böcker, för jag minns sällan handlingen. Däremot kommer jag ihåg vilken stämning de gav mig: filmens eller bokens aura. Så då blir det som att läsa boken för första gången.

Med hunden på berget

Ibland minns jag tokigt.

Som den gången när jag skulle återberätta ett besök vid konstverket Nimis på Kullaberg. Nimis ligger svårtillgängligt och man måste bemästra en brant backe. Jag broderade ut berättelsen kring hur min hund Tintin hade skuttat före och att jag fått draghjälp uppför backen.

Eh, hunden var på pensionat den resan, sa min man först efter att jag berättat klart.

Det stämde ju. Hunden var inte med. Men i mitt minne var han det.

Efter den betan har jag blivit försiktigare med mina minnen. Särskilt de som är glasklara. Så kanske sa Anita aldrig det där om sminket, men känslan av att inte känna som kollektivet, den var sann.

Men en visa eller dikt kan hänga med hela livet. Den är vad den är. Rytm och reflektion. Det sitter. Varenda jävla da.

---

Relaterade texter