När jag var sju år kom Gullan Bornemark för att spela i vår skola.
Under hela min uppväxt, alla de där sju åren, var några av de bästa stunderna när mamma spelade på pianot ur Gullans låtskatt. Jag och syrran sjöng om att det är så hääärligt att gå i solen, solen! Hennes skivor gick varma. Är du vaken, Lars, är du vaken, Lars!
Så när Gullan Bornemark satte sig vid pianot i samlingssalen och spelade sina kändaste låtar, då sjöng jag med för full hals. Vi satt med korslagda ben, mjukisbrallor och mockasiner, och vi klämde i så att det var svårt att sitta stilla.
Tänka sig, Gullan Bornemark. Det var som om någon från teve hade frigjort sig och singlat ner hos oss och landat på vår färgglada nålfiltsmatta.
Sedan försvann Gullan Bornemark igen, och vi fick återgå till att lära oss att läsa. Det var som en dröm.
Tack, Gullan!
Relaterade texter
Där gatorna inte heter nåt
”I’m not making this up”, säger den välpolerade radiorösten i början av videon, ”3.30 today, at 7th and Maine …”…
Vad vi minns
Medan jag håller på att gå igenom mina föräldrars samling av fotoalbum, funderar jag över vad vi minns och vad…