”I’m not making this up”, säger den välpolerade radiorösten i början av videon, ”3.30 today, at 7th and Maine …” Klipp till en annan radioröst: ”We announced here first in Southern California that they were going to be shooting their video here in LA at 7th and Maine …”
Det sägs att Bono blev inspirerad av Beatles och deras takkonsert 1969. Men då beatlarna valde taket till Savile Row 3, mitt i de bättre delarna av London, granne med Royal Geographical Society, bestämde sig U2 1987 att filma på ett tak i hörnan mellan 7th och Maine avenue i Los Angeles. ”Var försiktiga – det är inte de tryggaste kvarteren”, manar radiorösterna, medan tusentals U2-fans tar sig till gathörnet alldeles intill Skid Row.
Dramaturgin i videon ekar av Beatles takterrass: upprörd polis, ungdomar, ett coolt rockband. Men där Beatles tog farväl till sina fans och varandra där på taket, var U2 mitt uppe i sin konstnärliga höjdpunkt. De blev större senare, drog mer folk, men där, i slutet av 80-talet, gav de ut några av sina bästa skivor.
Det var bara några år sedan de stått i Måndagsbörsen och spelat en låt ingen längre minns. Bono i uppklippt hår; bandet från Dublin som sjöng om Belfast där folk dog på gatorna.
The Troubles. Låter som ett popband från sextiotalet.
Vi hade klassfester i Fältbiologernas källare på Nygatan och dansade till Sunday Bloody Sunday så att vi blev alldeles svettiga i våra trygga Lyle & Scott-tröjor.
And it’s true we are immune
When fact is fiction and TV reality
And today the millions cry
We eat and drink while tomorrow they die
Vi spelade The Unforgettable Fire och The Joshua Tree om och om igen. Pride, som handlade om Martin Luther King. The Joshua Tree som gjorde upp med verklighetens och mytens USA.
Det var landet vi förhöll oss till: USA. Bruce Springsteen gjorde en av sina argaste låtar, Born in the USA, om Vietnam-kriget – I had a brother at Khe Sahn / Fighting off the Viet Cong / They’re still there, he’s all gone – och vi lyssnade bara på refrängen och dansade vidare. Boooorn in the USA!
Fansen på gatan under U2:s konsert ser ut som man gjorde då. Och ganska mycket som man gör nu, fast man ser mer 80-tal ut nu än på 80-talet. Bono och The Edge har vanliga skjortor och håret är långt. Axlarna har sjunkit sedan spelningen på Måndagsbörsen. De hade spelat på Live Aid. Bono sjöng i Do They Know It’s Christmas. De är på gång.
Klart som katten att de inte spelar på ett tak i London eller Dublin utan i Los Angeles med sina palmer och persikofärgade träningskläder. Det är drömfabriken, platsen där idén om USA förs ut över världen. Såklart är det där de spelar. Såklart också att de spelar i de tuffare kvarteren, för de har – vilket kanske upplevs som märkligt i dag – en air av punk kvar.
Texten till låten är skissartad. Det går att känna hoppfullhet: En dag har vi en värld där vi alla har det lika bra! Men Bono säger att den inspirerades av Belfast, där den adress man bodde på avslöjade så mycket om individens sociala och ekonomiska status. Staden som stänger inne och skapar hinder. Tänk om det inte fanns några namn på gatorna i Belfast, vad skulle de då slåss om?
I wanna feel sunlight on my face
I see that dust cloud disappear without a trace
I wanna take shelter from the poison rain
Where the streets have no name
Sedan blev det nittiotal, muren föll och ett fredsavtal slöts i Nordirland. Bono klippte håret och gömde sig bakom färgade glasögon; själv åkte jag regelbundet till USA hela det decenniet och slutade lyssna på U2.
Det är något med videon som gör att jag spelar den om och om igen. 1987 var musikvideor en stor grej – that’s the way you do it / You play the guitar on the MTV – och regissören Meiert Avis fick en Grammy för denna. De ringande gitarrerna, den medvetna texten, gemenskapen med publiken som var likadan klädd som jag. Vi var MTV-generationen, det visste vi.
Vi hade precis haft punken. Rappen höll på att slå igenom och vi skubbade från lektioner för att se electric boogie. Stop making sense, sluta vara förnuftig! Världen var för jävlig, det var krig, det var orättvisor, och vi protesterade. Vi stod upp för det som var rätt, även om vi fick göra det från ett tak i USA.
Och vi gjorde det tillsammans.
And when I go there, I go there with you
It’s all I can do