Emmakarin Alaska Hallheden skrev i Dagens Nyheter för några veckor sedan om Celine Dion och att guilty pleasures kanske inte finns längre.
”Guilty pleasures har försvunnit. Ingen bryr sig om att du lyssnar på One Direction, *NSYNC eller The Pussycat Dolls.”
Jag tror att hon har rätt.
En stor del av mitt liv mellan 1984 och 2001 tillbringade jag med att ha koll. What’s hot and what’s not. Det gällde allt från topplistemusik till smala filmer. Vilken kultur är det en sådan som jag – eller den jag önskade vara – ”ska” konsumera?
Det var mitt stora intresse, och jag slök allt. Studentradion, Radio AF, hade sina glansdagar och stod på ständigt. Konserter, filmklubbar, skivinköp, sena kvällar hos unga män som spelade tre sekunder av olika låtar för varandra medan man själv satt och tråknade bort i en hörna men lyckades ändå snappa upp vad som var ”rätt”.
Jag gjorde till och med en kort karriär på att ha koll, som redaktör för en ungdomstidning.
Vissa låtar älskade jag och vännerna att dansa till eller blev extra glada av när de spelades på gympan, men det var kanske inte de som jag skulle lyft fram som mina favoritlåtar. Att lyssna på de där låtarna var the opposite of cool.
Barn har ingen känsla för kvalitet
Vad hände då 2001? Jag fick barn. Och sedan fick jag ett barn till. De få stunder det var tyst hemma somnade jag. Det fanns inte utrymme att lyssna på musik. Radioskval och annat buller plågade mig.
Men barnen blev äldre, och stunderna blev fler då jag kunde lyssna på musik. Jag har ett starkt minne av att köra väg 23 förbi Höörs kyrka och höra Take me out med Franz Ferdinand på bilradion för första gången. Så det fanns andhål.
Ett annat minne: att jag kört äldste sonen till sitt första knattedisco och att jag grät i bilen hem. Det var ju jag som skulle gå på disco!
På alla tänkbara sätt förlorade jag kollen.
Popmusiken kom emellertid tillbaka, men genom barnen. Det var som att spela tombola med musikhistorien. Allt möjligt kunde dyka upp.
Ett barnkalas ville alla barn bara höra på Kiss och även om God gave rock’n’roll to you skrek min inre nittonåring: detta är sååå inte cool. Take on me var stort ett tag, och stilpolisen i mig fnittrade över detta slutgiltiga bevis över att A-ha spelade dagispop.
Gamla godingar blir guilty pleasures
Anmärkningsvärt nog växte barnen upp, och nu har de en väl utvecklad musiksmak. De tipsar mig om bra band och filmer som jag borde se, berättar om konserter och spännande regissörer. Jag hinner inte riktigt med, skulle vilja anteckna, men har upptäckt att det löser sig genom ett eklektiskt Spotify-sökande och allmänt öppna öron. Det är lika spännande att ta till sig nytt nu som det var 1984.
(Och det här är egentligen ett eget inlägg, men man kan undra hur världen egentligen lyckade sig ta sig vidare efter Bowies och Prince död. Eller kanske det var därför så mycket började gå dåligt från och med 2016? Skyddsänglarna försvann.)
Ett minne till, från 2009: Står vid Mincs takterrass och den grupp jag arbetar med då (som bestod av människor som sedan skulle skapa MEC och Altitude Meetings, och så jag, då), och vi håller på att göra en spellista för ett event. Jag fyller på med gamla godingar som brukar fylla dansgolvet, som några Michael Jackson-låtar (det var innan ALLT).
De blickarna jag fick.
Michael Jackson.
(Och detta var alltså ändå innan ALLT.)
Jag överlät till de andra att välja låtar. Jag hade ju ingen koll, det var helt uppenbart. Vem fan trodde jag att jag var. Fyrtioårig, överviktig tvåbarnsmamma med villa i Höör och kass ekonomi.
Det jag inte visste då, var att Jackson (innan ALLT) inte längre var en gammal goding, utan ett guilty pleasure.
Det var dags att refrejma mitt förhållande till musik.
A guilty pleasure is something, such as a film, a television program, a piece of music, or an activity that one enjoys despite understanding that it is not generally held in high regard or is seen as unusual or weird. For example, a person may secretly like a film but will admit that particular film is poorly made and/or generally seen as ”not good”
Wikipedia
Guilty pleasure intar Sverige
En snabb sökning på Google Trends visar att begreppet ”guilty pleasures” är en relativt ny företeelse i Sverige, medan det funnits länge i USA, därfrån jag gissar att uttrycket tagits.
I Kungliga bibliotekets tidningsarkiv får jag inga träffar före 2005 på ”guilty pleasure”.
De första artiklarna hittar jag på kvällstidningarnas nöjessidor.
”De är påsbearnaisen till dina pommes. Signaturen till Spanarna på Hill street. Yepp, de här überostiga jänkarna är själva definitionen av guilty pleasure.”
— Andreas Nordström om Goo Goo Dolls, Expressen
Sedan sprider sig begreppet över tidningssidorna.
Peak Guilty
I de svenska tidningsklippen har ”guilty pleasure” en topp 2020. Kanske fick isoleringen och pandemin oss att greppa chipspåsen, ta på myskläderna och dyka djupt ner i de tryggaste minnena, ljudsatta med uppväxtens snälla musikspår. Flera av artiklarna handlar om att begreppet ”guilty pleasure” borde fimpas – låt oss bara njuta utan skuld och skam!
En tid innan detta, kanske runt 2015, gjorde jag en egen lista med Guilty Pleasure-musik. Jag är inte ensam om att vilja lyssna på mina gamla godingar. Emmakarin Alaska Hallheden berättar i sin DN-artikel till att Spotifys egen Guilty Pleasure-spellista har mer än tre miljoner nedladdningar (här finns den för den som vill lyssna).
Och kanske är det här någonstans vi kan se ”guilty pleasures” uppgång och fall.
”You say guilty, we say non stop bangers!
— Spotify
Mina söner har säkert järnkoll på vilken musik som är ”rätt” och vad som man helst inte lyssnar på (precis som att jag inte vanligtvis lyssnar på Sommaren i City 1990 med Angel, även om videon är kulturhistoria och borde k-märkas) för det är kass eller något man inte står för. De definierar sig med musik, minst lika mycket som jag gjorde. (Och tack vare yngste sonen har jag ofta sumikas Unmei som öronmask. Så catchy!)
Så visst finns musik som är inne och musik som är ute. Men att skämmas för den? Nej.
Jag tror inte att det beror på att samhället blivit mer öppet och tillåtande på ett generellt plan (det finns ju mycket som talar för att det har blivit tvärtom), utan på två andra saker.
För det första, precis som att ingen verkligen bryr sig var du köpt din tröja, bryr sig inte någon – som Hallheden skriver – om vad du lyssnar på. Du har dina hörlurar, ditt Spotify och ditt eget musikuniversum. Läsplattan gav boken Fifty shades of grey sitt genombrott, eftersom du kunde sitta på bussen och inte en jäkel kunde se vad du läste. Samma med musik.
För det andra, inspelad musik är numera som vatten. Tidigare fick en ansenlig andel av studiestödet eller ingångslönen gå till skivinköp om man inte helt skulle vara prisgiven åt musikläggarna i radio och tv.
Att stå och bläddra bland skivorna var något som alla gjorde, även om man inte var vidare intresserad. Det var en investering i både pengar och tid att vara popsnöre, och då gällde det att välja rätt. Jag hade mer än hundra skivor men det var ju bara en bråkdel av alla som fanns. Nu betalar du en fast summa varje månad till en musiktjänst och sedan har du tillgång till större delen av all världens inspelade musik någonsin. Investeringskostnaden för att välja ”rätt” är noll kronor. Värdelös.
Kristians mormor lär ha sagt: Skämmas får man göra själv.
Ingen bryr sig. Lyssna på!
Free your mind, and the rest will follow.
Listan
Jag får väl bita huvudet av skammen och dela med mig av min Guilty Pleasure-lista. Några kommentarer nedanför.
- Careless Whisper. En fantastisk ballad men också den låt som spelades sist på alla discon, och där stod mesiga jag ensam medan alla andra fick dansa. Bitterljuvt.
- Paradise City. Som Raymond Carver utan Gordon Lish. Så himla lång! Stryk, säger redaktören i mig. Men samtidigt underbart när Axl Rose ylar I wanna go, I wanna know ikapp med Slash gitarr och det blir så där galet extatiskt.
- West End Girls. Egentligen en fantastisk poppärla så jag vet inte riktigt vad den gör på listan.
- Don’t You (Forget About Me). Okej, okej, jag vet att den är soundtrack till en av världens bästa filmer, men Simple Minds var faktiskt ett rätt ofett arenarockband, så: underbar låt, men. [Jag har förresten en idé som någon på typ Netflix borde plocka upp, och det är att ha en avdelning med film-evergreens som aldrig någonsin tas bort. Breakfast Club, A Room With A View, När Harry mötte Sally och Hajen borde vara givna filmer där. Vissa dagar är ju När Harry mötte Sally-dagar, och då borde den vara mer lättåtkomlig så att man slapp leta. En ren samhällsservice.]
- I was made for loving you. De där barnkalasen fick mig trots allt att gå omkring och vissla på Kiss, så något visst finns det ändå här.
- True. OMG. Så bra.
- Everybody Wants to Run the World. På något sätt har Tears for Fear blivit kultförklarade eller nåt, men de var verkligen inte coola. Låtar med medvetna texter skrev ju alla på den tiden. Även om det är okej med hockeyfrilla nu betyder inte att det var det då. Men låten är ju bra. Och jag ägde skivan.
- Livin’ On A Prayer. Jag är nog lite svag för Bon Jovi.
- It’s only love. Simply Red var ocoola fram tills Jan Gradvall skrev om dem i Pop.
- Step by step, Everybody, You Raise Me Up, Relight My Fire. Boyband, alltså. Det är något speciellt med det.
- Can’t Smile Without You. Det bästa med Hellboy II. Enjoy:
Foto av Eric Nopanen på Unsplash och ett familjefoto