Ni vet det där man säger om att man kommer ihåg exakt var man var när man fick kunskap om en stor nyhetshändelse? Jag åt frukost i vårt gula kök på Högviltsgränden i Lund när jag fick veta att Palme skjutits. Det var i kyffet utan fönster som var mitt kontor på Apoteket som jag fick veta – av Tord Ajanki – att flygplan kraschat in i World Trade Center, och jag rusade hem.
Och det var på gatan utanför Bredgatan 5 i Lund den 10 januari 2016 som jag fick veta att David Bowie precis dött, av levercancer. Samma sjukdom som min mamma dött av 789 dagar tidigare.
Jag tänker på David Bowie varje gång jag går förbi Bredgatan 5.
Just a mortal with the potential of a superman
Jag skriver det här med dunkande hjärta.
Bowie var mitt allt från att jag var ungefär fjorton och upp en bra bit i tjugoårsåldern. Min syster och hennes pojkvän introducerade mig till hans musik. Station to station. Young Americans. Ziggy. Thin White Duke.
Jag skriver det här och får yrsel.
Jag hade alla skivor. Ryska pressningar. 1960-talsinspelningar. En amerikansk utgåva av Tin Machine II-skivan. Jag hade allt.
Jag skriver det här och mår lite illa.
Genom Bowie hittade jag andra musiker. Lou Reeds Transformer köpte jag på Julius Platthandel på Lilla Gråbrödersgatan i Lund eftersom Bowie var en av producenterna. Samma med Iggy Pop och Lust for life. Bowie öppnade världen.
I’ll stick with you, baby, for a thousand years
Vi var på landet utan teve när Live Aid sändes 1985. Jag rattade in sändningarna på den usla gamla batteriradion som vi brukade lyssna på Björn Borgs matcher genom. Min mamma fick dåligt samvete, köpte minnesboken om Live Aid till mig och en teve till lantstället. Men det var ju dags.
Fick en icke-auktoriserad biografi av syrran, tror jag. Slök den.
Jag och Annika åkte till Köpenhamn och såg honom live 1990. Kim Wilde var förband. Idrætsparken var full och jag fick spänningshuvudvärk. Bästa dagen.
I shall always watch you until my love runs dry
Någonstans i höjd med Tin Machine i början av 1990-talet slutade jag samla och lyssna på hans nya musik. Det var så mycket annan spännande musik som kom då, och Bowie kändes inte så kul.
Fick en glossig bok om Bowie i present. Tackade och ställde in den i bokhyllan.
Spotify kom, och visst lyssnade jag en del på Bowie, men mest på annat. Gjorde ingen särskild Bowie-lista, utan hans låtar hamnade i någon allmän 70-80-talslista. Det finns så mycket annat i livet.
När jag var pank och hade småbarn i början av 00-talet sålde jag av hela vinyl- och cd-samlingen på Skivesset i Malmö. Till och med den ryska pressningen. Det räckte gott och väl till två bra vinteroveraller från Polarn och Pyret.
Jag var väl vuxen, då. Det var så det blev, livet.
Every time I thought I’d got it made
Så stod jag då där, utanför Bredgatan 5, den 10 januari 2016, 789 dagar efter min mammas död.*
Gjorde den här låtlistan. Bara de bästa låtarna.
Dribblade en stund med låtarna för att få dem i en vettig lyssningsordning.
Därefter lyssnade jag inte på en Bowielåt mer.
Försökte lyssna på Bowiepodden, men det gick bara inte. Blev irriterad.
Ibland hör jag ett beat i ett teveprogram, oftast Fashion eller Under Pressure. Det är så konstigt vilka låtar som överlever. Det är så konstigt vem som överlever.
Det är så konstigt att man överlever när alla andra dör.
We like dancing and we look divine
Mamma undrade som en av de sista sakerna i livet: Varför dansar du inte, Karin? Har du fått dansa tillräckligt?
Jag kunde ha svarat: Jag dansar inte för jag har en man som inte gillar att dansa.
Jag kunde ha svarat: Jag dansar!
Och så i dag. En vanlig söndag. Ensam hemma:
Jag ska lyssna på Bowie. Jag måste lyssna på Bowie.
Så jag riggade högtalarna och drog upp volymen. Gråter så att byxorna blir blöta, men vafan.
This is Major Tom to Ground Control
I’m stepping through the door
And I’m floating in a most peculiar way
And the stars look very different today
* Rent tekniskt var det den 11 januari jag stod där, för det var då det blev känt. Den 10 januari är dödsdagen. Den 12 januari gjorde jag låtlistan.
Photo by Gabriel Bassino on Unsplash