Jag skulle vilja berätta om en pojke som hette Nils. Men var ska jag börja? Genom åren har historien kommit till mig, som en aning. Det hela är egentligen en ganska pinsam sak, så jag förstår att ingen velat prata om det. Men det är just det vi måste.
Jag skulle kunna börja historien med att konstatera att när jag växte upp var bland det värsta vi kunde säga till varandra att ”jag ska slå daj mellan lysmaskarna så att du får åka plingplongtaxi till sjukhuset”. Och ville man vara riktigt taskig – sådär elak som jag aldrig vågade vara, men jag hörde vad jag hörde och det sjönk in i mig – sa man ”passa daj så att du inte hamnar på Sanktelars!”.
Sankt Lars sjukhus var det stora mentalsjukhusområde som låg i södra stan. Från början, 1879, hette det Lunds hospital och asyl – asylen var för de obotliga – och på 1930-talet bytte det namn till Sankt Lars. Eller ”Sanktelars” som det heter på lundensiska, med betoningen på sank-.
På 1970-talet hade landstinget precis tagit över driften av Sankt Lars från staten men det var fortfarande en psykiatrisk anstalt. Jag såg det från bilfönstret på vår Renault 16 när vi skulle ta autostradan till Malmö. Mörka träd, mörka hus. Skuggor.
Passa daj så att du inte hamnar på Sanktelars.
På 1980-talet förändrades och flyttade psykvården i Lund. Sanktelars blev Sankt Lars-området med företagshotell och friskola. Jag praktiserade några veckor på ett labb där och ett jullov hjälpte jag min mamma med Lunds lasaretts personaltidning från ett av kontoren på området. (Det är en helt egen historia, så mer om det en annan gång.) Nu är det mer ett lummigt parkområde i ett annars rätt överexploaterat stads- och slättlandskap och en ändhållplats för busslinje 6.
Kajsa blir Karin
Eller så skulle jag kunna börja historien med att berätta varför jag inte kallas för Kajsa längre. När jag var liten var jag inte ”Karin” utan Kajsa. Kajsa kavat! Jag kallas fortfarande för Kajsa av mina föräldrars vän Gunnela, som flyttade från Lund till Göteborg ungefär samtidigt som vi också flyttade, fast vårt flyttlass gick till en annan förort i Lund.
För 1975 blev jag Karin.
Det gick från en dag till en annan, och jag blev mycket arg på den som kallade mig det vedervärdiga namnet Kajsa. Jag kunde inte heller förklara varför jag inte kunde heta Kajsa längre. Det var bara så.
Men när jag var lite äldre kom jag på anledningen till mitt namnlappkast. På gatan vi flyttade till bodde det nämligen en trevlig familj där jag lekte med pojken. Han hade en storasyster som var världens snällaste och som hade en intellektuell funktionsnedsättning. Hon hette Kajsa.
Femåriga jag kunde inte vara Kajsa längre.
Så här efteråt har jag funderat över de vuxnas roll. Pratade vi någonsin hemma om barn (och vuxna) med olika förutsättningar och förhinder? Jag kan inte minnas det. Fanns det böcker, andra vägar för att sätta ord på det svåra? Var det lika tyst i skolan?
Nils går till sjöss
Men det här är ju inte berättelsen om mig, utan det är berättelsen om en pojke som hette Nils, så det är väl där vi får börja ändå.
Den 26 februari 1868 får hemmansägare Olof Magnusson och hans maka Stina Kajsa Jonsdotter en son, Nils Gustaf. Stina Kajsa hade redan fött fram sex andra barn, och Nils Gustaf var deras minsting.
De bodde i Åsevad nr 3, strax utanför Mönsterås. Jag har kollat på Google Maps, och jag hittar inget Åsevad längre. Däremot finns det i Mönsterås en Åsevadsvägen som sträcker sig från Stortorget till Parkgrillen vid E22, så någonstans där växte nog Nils upp. Kan man tänka sig att han kallades Nisse?
När Nils är nio dör hans mamma i en blodsjukdom, och när han är elva går hans pappa bort i lungsot. Han blir kvar i Åsevad ett tag. Kanske tar hans syskon hand om honom.
Vad gör en föräldralös pojke från havsnära Kalmarstrakten? Javisst. Vid sjutton års ålder hittar vi honom igen på briggen Carl Emil. Där han han mönstrat på som lättmatros. Trettio kronor får han i lön, och när det är jul så mönstrar han av i Karlskrona.
Och så fortsätter det. Han är fortfarande skriven på Åsevad nr 3, men avancerar sig uppåt. Han utbildar sig till sjökapten i Kalmar. Han träffar söta Helfrid från Linnersmåla och gifter sig med henne en vecka före sekelskiftet – på själva lillejulafton 1899. De bosätter sig i Kalmar. Och det blir barn. Två söner och tre döttrar, fina och präktiga. Familjen tillhör Evangeliska fosterlandsstiftelsen (tror jag) och man spelar gärna krocket.
Kvinnor och barn lämnas i Kalmar medan Nils karriär inom sjöfarten har så att säga vind i seglen. Styrman på skeppet Idun. Befälhavare på briggen Sif! Resor med tremastare jorden runt. Sedan är de stora segelfartygens era slut, och 19 april 1924 mönstrar han på motorfartyget Småland som andre styrman. Då är han femtiosex år gammal och lönen är uppe i tvåhundratjugofem kronor. Hans yngste son är då nio år gammal.
Sedan hittar jag inte Nils Gustaf Olsson från Åsevad, hemmahamn Timmernabben, mer i förteckningen över sjöfolk.
Två år senare är han död.
Nils blir sjuk
Och det är nu det blir sådär pinsamt och tyst. För Nils Gustaf Olsson har drabbats av syfilis. Det är väl inte så svårt att tänka sig att det kan kännas långt hem till Helfrid när man bara är hemma i Sverige någon gång i halvåret, om ens det.
Syfilis är en sjukdom som beror på bakterien Treponema pallidum, och man smittas oftast genom samlag. I dag botas sjukdomen med antibiotika.
Nu är det så att antibiotika upptäcktes först två år efter Nils var död. Penicillin började inte massproduceras förrän på 1940-talet. Så Nils led alltså av obehandlad syfilis.
När jag hör om syfilis tänker jag på Karen Blixen och framför allt på storfilmen Out of Africa där en underskön Meryl Streep får veta att hon smittats genom sin otrogna make. Det är något förfärligt men också dekadent och kittlande.
Detta kan vara symtomen för andra och tredje stadiet av obehandlad syfilis:
- feber, svullna lymfkörtlar och utslag på kroppen
- allvarliga skador på till exempel hjärta eller hjärna
- neurosyfilis, som kan leda till demens, svårighet att koordinera frivilliga muskelrörelser och stroke.
Så Nils hamnade på Lunds hospital och asyl, det som några år senare skulle bli Sanktelars. Ganska långt från Hollywood-glamouren.
Nils Gustaf Olsson var min mormors far. Min mammas morfar.
Nils i Lund
När jag var lite äldre pekade min mamma ibland lite diffust in mot träden på Sanktelars och sa att hennes morfar behandlades där för sin syfilis. Jag vet inte om det var en relativt ny kunskap för henne då, för det var något svävande över hennes pekande. Där någonstans inne bland träden hade hennes morfar varit.
Eftersom jag var uppvuxen i Lund reflekterade jag inte särskilt över det konstiga att hennes småländske morfar hamnade i Lund. Alla flyttade till Lund förr eller senare i vår släkt, liksom.
Jag tror inte att hon visste så mycket, och för mig föll det hela i glömska. Blev mer en rolig historia: min släkting som seglade tremastare och fick syfilis, hur gangsta är inte det!
Men jag har släktforskat i hela mitt liv, och för något år sedan bestämde jag mig för att ta reda på vad som egentligen hände med Nils. Kom han ut från Sanktelars till slut? Fick han vila i Kalmar bredvid sin Helfrid, eller är han kvar i Lund och i så fall var?
Jag hittade honom snabbt i dödboken för Lunds hospital och asyl, år 1926. Olsson, Nils Gustaf, styrman, står det. Född 1868 i Kalmar församling, står det sedan, vilket inte stämmer. Han var ju född i Åsevad, Mönsterås församling. Någonstans mellan Stortorget och E22! Där! Inte i Kalmar. Det fanns väl ingen där som kände honom och som kunde berätta, men vi vet, vi kan minnas.
Sedan står det Pyaemia och dementia paralytica. Alltså en typ av sepsis (blodförgiftning) och så den typ av demens som hör ihop med svår syfilis. Förvirring, svårigheter att tala, darrningar. Man dör utmärglad och helt vilsen.
Och sedan står det Begraven här. Och här är Sankt Lars begravningsplats.
En plats för frid
Så min mammas morfar ligger begravd på Sankt Lars begravningsplats. Att det över huvud taget fanns en sådan var inget jag visste när jag växte upp.
För kanske tio år sedan – eller tjugo? jag minns inte – började det snackas om Sankt Lars begravningsplats. Mest som en corny grej, något för bloggar och böcker om knäppa utflyktsmål. Men också för att begravningsplatsen var så vanskött.
När jag nu förstått att min mammas morfar skulle ligga begravd på Sankt Lars begravningsplats, ville jag gärna dit. Men var låg den? Hur kunde man ta sig dit? Jag hade ingen klar bild av var en sådan plats kunde vara, men förstod att den inte låg kloss intill sjukhusområdet utan en bit bort, precis på gränsen till Staffanstorps kommun. Platsen heter Flackarp som väl är mest känd för sin mölla och för att det brukade vara signalfel där innan fyrspåret var utbyggt mellan Lund och Malmö.
Så för några veckor sedan hade jag, Kristian och Samuel vägarna förbi Lund södra och vi passade på att besöka begravningsplatsen. Jag hade plockat en stor bukett i trädgården och gjort ett kort där Nils beskrevs.
Sedan några år tillbaka har Svenska kyrkan hand om Sankt Lars begravningsplats, och det var snyggt och välskött. Ja, faktiskt en plats för frid mitt i det högproduktiva jordbrukslandskapet.
Vi vandrade omkring och tittade på de få gravstenar som fanns, på järnkorsen och de järnspett som en gång i tiden markerade gravar. På Lunds ideella turistinformations hemsida läser jag att en nitisk trädgårdsmästare på 1970-talet dragit upp alla järnspett, fiffat till dem och satt ner dem lite på måfå. Andra spett har försvunnit genom souvenirjägare (som väl är ute på en ”ball” utflykt). Så spetten får ses som symboliska.
Vi lade ner buketten och kortet. Satt och funderade lite över Nils.
Jag tänkte på antibiotika och det viktiga arbetet med AMR, antimikrobiell resistens, som pågår just nu. Antibiotika används i allt för hög grad och därmed ökar risken för resistenta bakterier. Snart kan vi kanske inte bota syfilis så enkelt längre.
Pojken som hette Nils
Det var tyst så länge om Nils. Vi hörde så många roliga historier om alla andra släktingar där i östligaste Småland och på Öland. Fyrmästare! Kalmar slott! Bersåer, gymnastikuppvisningar och skönsång.
Men dör du av en skamfull sjukdom, dör du ensam och tyst.
Jaja, det var väl förr i världen, säger du.
Och jag säger: AIDS. Opioid-överdos. Eller den stigmatisering som finns kring att leva med obesitas. (Kan de inte bara skärpa till sig?)
Vilken historia vill vi berätta?
Det fanns en gång en pojke som hette Nils. Han blev sjökapten och seglade över de sju haven med briggen Sif. Jag har hans sjömanssäck i källaren. På mitt skrivbord ligger den stora snäckan som han gav till min mormor. När jag var liten fick jag lägga örat till snäckan.
”Det är havet du hör”, sa mormor.
Och jag trodde nästan på det.
