I parken invid där vi bor i Höör, Enebacken, växer järnek. Det är en växt som förknippas med jul, så när jag och Kristian tog vår efter-jullunchen-promenad, såg jag till att ta en tur runt parken för att kunna plåta några järneksblad.
Det växte en järnek när vi flyttade in i Höörsvillan, men den stod dumt till och försvann vid någon av mina omstruktureringar av tomten. Min trädgård i Höör är inte en järnekstomt, men kanske nästa? För det är en växt med urgamla anor, och sånt är kul, tycker jag. I Sverige blir den sällan mer än en buske, men en havsnära tomt och en mer fuktigt och jämnt klimat kan kanske göra skillnad. Plantorna i parken i Höör ser ärligt talat rätt ledsna ut.
Romare och druider
Det var romarna som tog järneken till de brittiska öarna. Växten var en växt som användes vid det romerska saturnaliafirandet – en högtid som hölls under större delen av december med anledning av naturens återuppvaknande.
De keltiska druiderina höll järnek för en helig växt. Om boskap fick syn på järnek under juldagen skulle de frodas väl. I områden där järnek växer naturligt finns det en hel del skrock kopplat till järnek, holly, exempelvis att växten skyddar mot häxor.
Så marken var väl förberedd när julen blev en kristen högtid, med tunga järnekstraditioner i stora delar av Europa.
Vassa blad
Ilex aquifolium är det vetenskapliga namnet. Aqui för nål och folium för blad – det är verkligen en växt som har blad med vassa nålliknande kanter, så det stämmer bra.
Bären lär vara giftiga, men fåglar äter dem efter frost, så de kan ju knappast vara genomgiftiga. Järnek har en laxerande effekt, men jag har inte lyckats räkna ut om det är blad eller bär som används då. Det finns ju annat man kan ta om man har hård mage, så jag låter nog järneken vara. Trevlig som juldekoration är den i vilket fall som helst. God jul!