Så här dags på året går jag och tittar på knoppar. På en del växter, som svarta vinbär, är knopparna svällande även om de inte kommer att grönska på flera månader. Andra håller inne sin hand och kniper ihop.
I dag lyste solen vackert på ett av mina körsbärsträd och då fick jag upp ögonen för dess knoppar. Det brukar vara blommorna och frukten som gör körsbäret populärt, men frågan är om det inte är en minst lika intressant planta på vintern. Stammen blänker i koppar. Knopparna sitter distinkta på släta kvistar. Ja, de ska blomma, men inte än, inte på länge.
Urträdgården
Jag tror att alla trädgårdsmänniskor har en urträdgård, en trädgård som man ständigt förhåller sig till, och för mig är det min farfars trädgård i halländska Kärradal. Alls inte den trädgård som finns där nu, utan den som fanns när jag var liten, och innan dess.
Jag är uppväxt med historier om hur Kärraborna tog sig högst upp på berget – förbi bageriet men inte ända till militärtornet – för att beundra min farfars trädgård. Mitt i den karga ljungheden prunkade den. Min farfar var i sjuttioårsåldern när jag föddes, och den trädgård jag minns var den han hade när han var runt åttio, så den var ett intet jämfört med vad den varit. Men ändå, min urträdgård.
I denna urträdgård stod det några högresta körsbärsträd. Visst, de står kvar, men de börjar se rätt trötta ut. Som jag minns det, för sisådär fyrtio år sedan, dignade de med bär på sommaren. Det fanns så mycket att det var okej att dela med fåglarna. Det räckte för alla.
Körsbär med förhinder
Därför måste jag ha körsbär i min trädgård. Naturligtvis för att det är fantastiskt goda bär också, men framför allt för att de fanns i farfars trädgård.
Något av det första jag köpte till trädgården i Höör var ett körsbärsträd av typen Stella, som är självpollinerande. Jag hade inte lärt känna min trädgård då, så jag planterade den mitt på gräsmattan, på lagom avstånd från de två äppelträd som stod där då.
Föga förstod jag att det gick jordvärmeslingor genom den delen av trädgården, och att den firma som lagt igen jorden ovanför inte direkt satsat på den goda jorden. Jag hade inte heller kommit igång med komposterna, så ner for plantan i den hårda, fattiga jorden.
Den fick en svår barndom, och inte blev det bättre att det ena äppelträdet började växa till sig. Varje år bär det kanske tio körsbär, och jag bjuder Skatan på dem.
Nytt försök
För några år sedan planterade jag ett annat körsbärsträd – sorten minns jag inte – i den varmaste, godaste delen av trädgården. Jag gosade till det med en massa kompost, djupgrävning och barkmullstäckning.
Första året fick trädet ändå kraftiga bladlusangrepp. Skulle även detta körsbärsträd misslyckas? Nej, nästa år växte det till sig. Det fick lite angrepp, men bara på topparna. Men inte så mycket frukt. Jag ville ju ha farfars dignande träd!
I år såg jag att det kommit ett dussin körsbär på trädet. Jag plockade dem direkt för inte ville jag dela dessa med Skatan också. Men när Kristian tittade på dem sa han:
”Men det är ju alldeles omogna!”
De var oätbara. Men Skatan fick dem inte.
Nåja, hoppas på bättre lycka i år. Jag spanar på knopparna och hoppas, hoppas.