Allt kommunicerar

Ekbordet är så brett att om du skulle vilja skaka hand med personen som sitter mittemot, hade ni båda fått resa er upp och luta er framåt. De tunga stolarna står tätt runt bordet. Rummet är långsmalt, och när alla är på plats i stolarna är det svårt att komma fram. Luften är kvav. Knappt hinner man sätta sig förrän tankarna vandrar iväg mot kaffe. Projektorn blir ett samtalsämne eftersom den alltid strular.

Så ser det ut i de tre vanligaste mötesrummen som jag besöker oftast i mitt yrke just nu.

Som ett konservativt styrelserum där mötesdeltagarens enda uppgift är att lyssna på talaren, sitta stilla och ibland sträcka sig efter en Dumle lakrits.

Akustiken lämnar en del övrigt att önska, och inte hjälper det att talaren – som ju inte heller kan gå runt i rummet utan trängs upp mot ena kortväggen – inte riktigt minns vad hen skulle tala om utan pratar mot sina slides med ryggen vänd mot åhörarna. Jag tror att den ena kortväggen får sig något intressant till livs. Vi andra kan bara gissa. Och visst, det är lätt hänt, det där väggpratandet. Jag kommer på mig själv ibland att göra likadant.

Men ändå. Allt kommunicerar, tänker jag, medan jag tuggar i mig den sötbeska kolan.

Det må vara en sliten kommunikationsklyscha men likväl är den sann.

Att inte komma förberedd till ett möte kommunicerar. Du säger en sak, men jag hör att du inte värdesätter vår gemensamma tid och att du inte heller önskar utveckling. Jag känner att mitt liv är kort och börjar sysselsätta mina tankar med annat för att fäkta undan funderingar kring döden. Men icke. Nu är jag äldre än vad Steve Jobs blev.

Hur kläder kommunicerar i en yrkesmiljö har det skrivits spaltmeter om. Men apropå Steve Jobs. Hans klädstil blev ikonisk: svart polo, jeans, New Balance-sneakers. Praktiskt, men en kommunikation. Han hade ju kunnat ha tredelad kostym varje dag, som de andra affärssnubbarna. Det är också en praktisk outfit som en affärsman kan ha jämt. Men det hade inte kommunicerat Kalifornien, laidback, startupkultur, innovation, tech.

Det kan handla om det lilla. Att skriva under ett mejl med MVH, Med vänlig hälsning eller kraaam kommunicerar. MVH kanske upplevs som effektivt, men för mig kommunicerar det om bristande omsorg. The devil’s in the details.

I ett annat kontor som jag besöker en gång i veckan har de en diskmaskin som är trasig. Sådant händer, såklart, men maskinen har varit trasig i flera veckor. Det kommunicerar. I varje fall börjar jag tänka på att det är en kvinnodominerad arbetsplats, och kanske tycker man att kvinnorna där rent biologiskt är jättebra på att handdiska? Så kan tankarna flyga iväg, även om det kanske bara handlar om att just den modellen har reservdelar som är svåra att få tag i, och att man hellre vill laga en i övrigt okej maskin istället för att slänga den. Det kommunicerar slarv men borde kunna kommunicera hållbarhet om man tänkt ett varv till.

Och så kan man fortsätta. Allt kommunicerar, och det kan tolkas helt olika beroende på vem som är i rummet. Kaffeautomat eller Moccamaster? Ekologisk frukt eller Pink Lady i fruktkorgen? (Och vad kommunicerar inte en fruktkorg? Wow, de rige kan, som man säger i Skåne.)

En soffa i kafferummet som bjuder in till längre samtal eller plaststolar som låren fastnar i om du har en kort sommarklänning.

Det kommunicerar en sak om du har ett eget kontor som du kan stänga dörren om, där du kan sätta upp ett porträtt av familjen och lämna kvar en blomsterkvast. Det kommunicerar en annan sak om du när arbetsdagens slut förväntas nollställa din arbetsyta, låsa in dina tillhörigheter i ett skåp och lämna kontoret fläckfritt, som om du aldrig satt din fot där.

Det behöver inte vara bättre eller sämre. Det kommunicerar bara olika saker. Upplevs olika.

För några veckor sedan var jag på besök hos min tidigare arbetsplats, där man arbetar med innovation. Deras stora mötesrum är till ytan ungefär lika stort som de jag nämnde i början av texten, men det är fyrkantigt. Det är stora fönster med maximalt ljusinsläpp även en grå dag. Bord och stolar går lätt att flytta. Jag hör vad alla i rummet säger. Luften är lätt att andas och skärmen funkar. Whiteboards på alla väggarna.

Jag vill börja bygga något direkt.

Eftersom det var min gamla arbetsplats var jag inte direkt förvånad, men jag hade med mig mötesdeltagare som ooohade och aaaahade över inredningen. Rummet kommunicerade med dem: Så här kan man också ha det.

Jag har en kompis som är ansvarig för ett stort kontorshus. Han har lagt ner år på en känsla av gemenskap i huset. Ibland testar han vad huset kommunicerar genom att lägga ett godispapper innanför entrédörrarna. Kommer någon att plocka upp det eller struntar man i det? När jag pratade med honom om det för ett antal år sedan hade alltid godispappret blivit upplockat.

För några år sedan, i ett tidigare jobb, besökte jag ofta ett kontor som låg i ett flådigt kvarter i Stockholm. Huset osade makt, inte bara genom sin adress, storlek eller att det var ett stenhus. Nej, som besökare fick du nämligen börja med att gå uppför en lång stentrappa innan du ens kunde komma in genom portarna. Sedan följde en trappa till, och så en vaktkur. Snacka om att du kände dig rätt liten och tillplattad innan du ens stigit in.

När nya kontorsmiljöer byggs, hamnar ofta diskussionen kring det öppna kontorslandskapets vara eller icke vara. Jag har suttit i hemska kontorslandskap och jag har suttit i bra och produktiva. Men jag har sällan hört ett samtal kring vad kontoret ska kommunicera? Hur ska det kännas att gå in på toaletten, i förrådet, genom nödutgången?

Ett annat mötesrum jag besöker regelbundet i jobbet är nybyggt sedan några år tillbaka. Det är en påkostad renovering. Linoljedoften sitter fortfarande kvar. Materialen är av högsta kvalitet. Rummet är fyrkantigt. Men bordet är minst tio meter långt, tungt, solitt. Stolarna är av läder och skopade så att det blir ett litet fisljud när jag som är lite rund om rumpan ska sätta mig. Och naturligtvis är projektorn lite eljest.

Jag börjar genast att tänka på kaffe.

---

Relaterade texter

---

Bilden: Fotot är taget på Folkes bygg i Hanaskog i början av 2020-talet. Det är en byggnadsvårdsbutik av bästa märke. Allt kommunicerar kvalitet och förtroende rakt igenom, även kundtoaletten där bilden är tagen.