Kortare arbetstid, sex timmars arbetsdag, fyra dagars arbetsvecka. För en som skrivit om dessa frågor sedan 1990-talet känns vårens debatt som minnen från förr. Problemet bara är att alla fått detta med den kortare arbetstiden om bakfoten. Här förklarar jag varför.
Kanske började det med att jag träffade den fenomenalt trevliga Anna-Carin Alderin när vi deltog i samma workshopserie på Media Evolution i höstas.
”Jag är 4 Day Workweeks svenska representant och ska introducera fyra dagars arbetsvecka i Sverige”, sa hon.
Anna-Carin är bara tio år yngre än jag, men jag kände mig som jag inbillar mig att en farmor som ser sitt barnbarn cykla för första gången känner sig. Lite varm i hjärtat, lite sentimental, lite avundsjuk.
Jag hasplade ur mig något dumt om att det är lustigt att fyra dagars arbetsvecka är ju samma sak som sex timmars arbetsdag, men utan politiseringen. Om nu någon kom ihåg den där gamla debatten om sex timmars arbetsdag.
Efter workshoppen grämde jag mig över att jag gett en sådant klantig och passiv-aggressiv kommentar. Jag och min stora käft.
Med lite ont i magen träffade jag Anna-Carin och det övriga workshopgänget veckan därpå. Stämningen var god och min korkade kommentar betydde inget mer. Anna-Carin och jag blev LinkedIn-vänner, som man blir, och jag har därefter följt utvecklingen för fyradagarsveckan i Sverige med stort intresse.
Frågan vaknar igen
Frågan har ju legat och pyrt länge, och det har genomförts experiment där man infört kortare arbetstid. Resultaten har varit varierande: produktiviteten har ökat i vissa fall, ibland har kortare arbetstid utmanat men lett till erfarenheter, ibland har det funkat okej men lagts i malpåse av olika skäl.
Kanske var det redan 2022 diskussionen kring arbetstidsförkortning tog snurr igen, då fackförbundet Kommunals stämma beslöt sig för att kämpa för 30-timmarsvecka med bibehållen lön.
2023 blev fyradagars arbetsvecka med bibehållen lön en valfråga i Finland. (Partiet som drev frågan vann inte.)
Å andra sidan slutade Frankrike med 35-timmarsvecka redan 2008.

Men så gläntade socialdemokraterna i februari i år på dörren för sextimmars arbetsdag igen. Mycket försiktigt, det var mer som en trevare, men anden var sprungen ur flaskan. Vi kunde plocka fram popcornen och luta oss tillbaka.
”Arbetstidsförkortning är sista skriket i politiken. Även om Magdalena Andersson inte tog upp den i sitt tal dinglade den som en cliffhanger över årets förstamajtåg.”
Tomas Ramberg, Dagens Nyheter, 2024-05-01
Svensk näringsliv svingade vilt – ”Ett införande kommer att skada både välfärden och konkurrenskraften. Det är kort och gott oansvarigt” – trots att man en enkel googling bort kan se att organisationen var positiv till frågan för några år sedan.
Vad som är så himla härligt med arbetslivsförkortning, är att det är en policyfråga som på något sätt är återförd i sin linda, så det får vara väldigt breda frågor. ’Hur ska vi lösa det här?’ ’Ja, jag vet inte, jag bara tänker lite högt!”
Henrik Torehammar, SvD:s Politiken, 2024-03-30
Vårdförbundet går ut i övertidsblockad. Kravet? Bland annat kortare arbetstider.
När såg vi ett jätteprojekt från socialdemokraterna sist? En ny förmån, ett nytt trygghetssystem. Decennier sedan!
Fredrik Furtenbach, P1 Det politiska spelet, 2024-05-02
En ”normal” arbetsvecka

Nåväl. Låt oss ställa undan popcornsbunken och tänka lite.
Flera andra länder har kortare arbetstid än den lagstiftade i Sverige. Det är heller inte helt ovanligt att enskilda arbetsgivare har lite kortare arbetsvecka, även i Sverige.
Det har jag själv erfarit. Om jag minns rätt hade vi 37,5 timmars arbetsvecka när jag arbetade på Apoteket AB (före avregleringen), och det var inget som påverkade min lön negativt eftersom jag satt på kontor. (Just apoteken har dribblat en hel del med sina arbetstider sedan avregleringen.) Jag har också jobbat på arbetsplatser med kortare arbetstid på sommaren, med konkurrenskraftig heltidslön.
Nu är jag statligt anställd med fyrtiotimmarsvecka, men med mycket generösa semester- och ledighetsvillkor. På andra jobb har jag kanske på pappret haft normalarbetstid men i praktiken varit tvungen att vara tillgänglig dygnet runt.
Så vad är egentligen en arbetsvecka i Sverige? Inte ens en fyrtiotimmarsvecka är alltid fyrtio timmar.
Och det är här det börjar bli intressant.
Vi går till läggen
En klurig sak med att återuppväcka en gammal debatt är att tiderna har förändrats. När man skanderade ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag” var arbetsmarknaden och kulturen en annan än i dag.
När jag 2009 skrev boken Växla ner, 77 sätt att leva bättre på mindre, handlade frågan om arbetstidsförkortning med minskad lön. Jag jobbade lite mindre och fick alltså lite mindre betalt.
Det var oerhört kontroversiellt.
Sånt är lätt att glömma. I dag är det inte helt ovanligt, i varje fall för tjänstemän i offentlig sektor, med exempelvis en ledig onsdag eller fredag (utan ersättning). Jag har varit offentliganställd de senaste tretton åren, och jag har kunnat variera min arbetstid neråt (utan ersättning) en stor del av dessa. Det har helt berott på chefen.
I samma bok skrev jag om andra – då också udda och obekväma – frågor som att arbeta hemifrån, att stanna hemma från jobbet när man är sjuk och att handla second-hand. Tiden är ikapp min bok till stor del, och ingen är gladare än jag. (Även om jag ibland känner mig som den där farmorn och det cyklande barnbarnet.)
Fast då, för femton år sedan, var det konstigt med just den delen av nerväxling som handlade om att inte arbeta fyrtio timmar varje vecka, utan kanske trettiosju eller tjugofem. ”Men jag älskar mitt jobb”, fick jag höra. ”Varför ska du ta ifrån mig mitt jobb?”
Den där detaljen om att jag även minskade min inkomst var inte det som störde. Det var att jag provade att ibland arbeta deltid (och att även min man gjorde det), trots att jag kunde jobba heltid, och dessutom ville det, som störde.
”Att medvetet arbeta lite mindre för att kunna leva lite mer är laddat. Någon misstar det för deltidsarbetslöshet eller tror att jag – som frilans – inte förmår att dra in fler uppdrag, att jag inte är anställningsbar. Någon misstar det för en förlängd föräldraledighet. De allra flesta lägger in sina egna erfarenheter och åsikter när jag berättar om mitt liv.”
Ur Växla ner (2009)
Tankarna bakom
De mer filosofiska anledningarna till varför jag ville gå ner i arbetstid, de fick jag inte med i boken på grund av förlagets önskemål. (Förlaget gjorde just då succé med boken Kladdkakor, och det skulle vara glatt, rättframt och checklistor.)

En av mina grundläggande tankar är att tid, eller i varje fall tidräkning, är en social konstruktion. Det är något vi kommer överens om, ständigt. Att klockan just nu är 19:36 är något vi bestämt. Det finns ju egentligen inte. Vi upplever tid olika.
Jag har hela mitt yrkesliv umgåtts med entreprenörer, och boken The 4-Hour Workweek av Tim Ferriss sträckläste jag när den kom 2007. Den handlade om ett lite smartare entreprenörskap där man inte jobbar ihjäl sig (alla som drivit en startup vet att det är lätt hänt) och hade undertiteln ”Escape the 9–5, Live Anywhere, and Join the New Rich”.
Sedan inspirerades jag av flera olika grenar av nerväxlingsrörelsen. Ofta handlar de om nerväxling (av arbetstid, av materiella ägodelar, av intryck, med mera) ur ett mer själsligt perspektiv. Titlar som Rik på riktigt (Fredrik Warberg och Jörgen Larssons banbrytande bok från 2005) och Voluntary Simplicity, Toward a way of life that is outwardly simple, inwardly rich (Duane Elgin, 1981) är exempel. Arthur Gishs Ut ur ekorrhjulet kom på 1970-talet, och den beskriver nerväxling ur ett kristet perspektiv. Jag hittade den först några år efter att jag skrivit Växla ner och insåg att bokens första tre-fyra sidor sammanfattade min egen bok.
En annan del av nerväxlingsrörelsen handlade mer om att leva the good life, så det är kanske en korsning mellan Tim Ferriss och frivillig enkelhetstänkarna. Här har jag särskilt läst Tom Hodgkinson och hans böcker om lättja (till exempel How to be Idle, 2004). Även Per Håkanssons Fewer Better Things och bloggarna The Minimalists (kända från Netflix!) är exempel.
Sedan är jag ju utbildad biolog och på mitt sätt engagerad i miljöfrågor sedan 1980. Att inte slita på vår gemensamma värld i allt för hög grad ser jag som en hygienfaktor. Att dessutom tänka sig att man är en del av världen, inte att det är människa vs natur, är också djupt integrerat i mig. (Ett tips här för den som är intresserad av detta.)
Utöver det har jag både läst och levd erfarenhet om effektiva organisationer, projektledning och målstyrt arbete. Här vill jag särskilt lyfta tankarna bakom Results-Only Work Environment (till exempel i boken Why work sucks and how to fix it av Cali Ressler och Jody Thompson, 2008).
Därutöver menar jag att vi lever i ett postindustrialistiskt samhälle och måste agera därefter.
Så sammantaget skulle jag säga att jag kommer in i detta med arbetstidsförkortning, som vanligt, fylld av frågor.
Det jag undrar är
Varför denna fixering vid tiden?
Sex timmars arbetsdag. 4 day work week. 4 hour work week. 3 days on 3 days off. Ja, även de mer visionära arbetstidstänkarna, som Bill Gates, tänker sig att vi ska arbeta en specifik tid varje vecka (nämligen tre dagar i veckan). Att vi är ”på jobbet” (vad nu det är) ett visst antal tidsenheter behöver ju inte betyda att vi utför ett arbete (uppenbarligen).
Det var viktigt att klocka den tid arbetarna arbetade under industrialiseringen. Har man ett arbete där någon annan helt styr över vad du ska jobba med, hur och när, då finns det två sätt att mäta att du över huvud taget jobbar: leverans och tid.
Det finns fortfarande branscher där man arbetar med leveransmåttet: prestationslöner i form av ackordlöner som ett sätt för arbetaren att kunna påverka sin lön. Jobbar du som till exempel säljare så har du ofta en kombination av fast och rörlig lön, där den rörliga lönen är provision av det du säljer. Jobbar du som exempelvis Foodora-bud är det liknande regler. Här finns incitament att arbeta mycket, eller till och med för mycket.
Är du egenföretagare är din inkomst beroende av din prestation, men å andra sidan bestämmer du också över din tid mer.
Men de allra flesta får lön efter tid, oavsett om du är tim-, projekt- eller tillsvidareanställd. Enbart tid. Naturligtvis spelar leverans också roll, exempelvis i lönesamtalet, men det påverkar inte lönen lika direkt.
Så okej, vi gör en massa konstiga grejer för att vi har gjort det förr. Äter sötsaltad kokt gris på julafton, sjunger utomhus samtidigt som vi tittar på en eld på Valborg och sjunger om grodor på midsommar. Att värdera folks arbete genom att mäta tid är helt enkelt en tradition som vi hållit helig allt sedan industrialismens intåg. Så kan man ju helt klart göra.
Men då har jag en fråga till
Varför inte istället fundera över vad vi gör när vi jobbar?
Det verkar som om många av de mest lyckade försöken med fyra dagars arbetsvecka har gjorts på konsultbyråer eller företag inom de kreativa och kulturella näringarna, som reklambyrå. Det här är jobb som till stor del görs i huvuden på folk. Det är pratjobb, tankejobb, mötasjobb.
De här jobben tar ju inte slut när du går ut från arbetsplatsens portar (om du fortfarande sitter i ett kontorskomplex någonstans och ugglar). Du kommer ju på den där finurliga reklamkampanjen när du är ute med hunden eller träffar svärmor. Att dessa arbetsplatser över huvud taget värderar sina medarbetares arbeten i tid-som-ska-tillbringas-”på jobbet”, det är rent utav märkligt.
Jag har själv ett sådant arbete och förundras varje dag. Som numera rätt morgonpigg är jag ofta tidigt på kontoret, de dagar jag är där, och jag belönas ofta med ett beundrande: Du är så tidig! Ja, jag är så tidig för jag producerar (tänker, skriver, läser) bäst på morgonen innan ni andra kommer och stör mig. Säger jag inte. Fast det är sant.
Andra arbeten fungerar på andra sätt. Kruxet är att ju mer specialiserade våra arbeten är, tänker jag att det kan vara väldigt olika även inom arbetsplatsen vad vi gör när vi jobbar och hur det påverkar hur våra arbeten kan värderas. Reklambyråpersonen värderas för den framgångsrika reklamkampanjen, men kanske också för att hon är en bra lagkamrat. Sjuksköterskan värderas för sin höga kompetens och goda förmåga till omvårdnad, men kanske också sin talang för ledarskap. Inget av det har med tid att göra.
”Ja, det må vara sant, men det finns massor av jobb där man måste vara på plats vissa timmar!” säger du. ”Som … Som om du har en glasskiosk!!”
Alla arbeten är så. Du måste vara ”där”. Men det säger inget om ”när”.
Och samtidigt: Arbeten är olika. Olika arbeten måste ha olika lösningar.
Och sedan nästa fråga
Varför ska någon annan bestämma när jag ska arbeta?

Det pågår en debatt om hur man ska förlägga tiden för skolundervisning, med tanke på att ungdomars dygnsrytm. Det finns också evidens för att det inte är helt hälsosamt att arbeta nattskift allt för ofta och länge. Men annars pågår det, mig veterligen, ingen diskussion alls om individens möjlighet att förlägga sin arbetstid efter eget huvud.
Vi på kontor har ofta möjlighet att arbeta flextid, och det ger en viss frihet. Men mellan klockan nio och femton måste vi vara ”på jobbet”. Låt säga att jag arbetade i en hel arbetsgrupp av morgonpigga människor och att vi bestämde oss för att ha ”på jobbet”-tid (när man kan förvänta sig att man får svar från kollegan) mellan klockan åtta och fjorton istället, det vill säga att tidigarelägga flexen en timme. På min nuvarande arbetsplats hade det gått, eftersom vi har ett så oerhört gammaldags tidmätningssystem (det heter Excel) och vi hade då kunnat förskjuta tiden en timme framåt när vi skriver upp vår tid. Men på andra arbetsplatser jag varit på, med mer digitaliserad tidmätning, hade det kraschat systemet.
Just det, ni noterar att jag måste skriva upp min tid på min arbetsplats, trots att i princip alla tusentals anställda där arbetar med huvudet. Det infördes för några år sedan för att värna om de anställdas hälsa. Vi skulle inte bli för stressade. (Det gällde dock bara den så kallat ”teknisk-administrativa personalen”. Forskarna behövde inte notera sin tid, men det är ju allom känt att forskare inte blir stressade. Eller hur det nu är.)
Jag vet inte, men jag upplever all denna omsorgen om att vi arbetar varenda jäkla timme (oklart dock med vad men vi sitter i våra stolar och knattrar på tangentborden, så nåt gör vi) som en smula paternalistisk. Som om arbetsgivaren är min pappa och att jag, arbetstagaren, är det lilla barnet som behöver tas hand om. Tack?
Och slutligen
Blir världen bättre för att jag arbetar exakt fyrtio timmar i veckan? Skulle den då bli lite bättre om jag jobbade fyrtioen timmar?
Hela tanken – i varje fall som jag uppfattar den – med nerväxling är helhetstänket. Genom att inte åka in till kontoret varje dag sliter jag lite mindre på dels de gemensamma resurserna (pendling, kontorsyta), dels på de egna (min ork, min hälsa). Genom att lägga mer av min tid på saker som bidrar till samhället, men inte direkt alltid kan belönas med pengar (baka bröd, umgås med mina barn, skriva bloggar, tänka, sova, kramas), stärker jag gemenskapen.
Det är härifrån jag kommer. Det är därför jag tänker att hela diskussionen om arbetstidsförkortning fått allt om bakfoten. Alla delar i det ordet – arbets-tids-förkortning – är tokiga: alla arbeten är olika och har olika förutsättningar och bör värderas på olika sätt, tid är en social konstruktion och förkortningen i sig betyder inget om den inte sker efter dina professionella behov och villkor. Om man ska ”gå ner i tid” med ”full ersättning” eller ”minskad ersättning” blir mest en ordlek.
Att värdera arbete i tid är ett trubbigt verktyg. Istället borde vi börja samtalet om vad som gör ett arbete värdefullt. Och om vad katten vi egentligen gör på jobbet.
Och du – inte ens Simon Cowell jobbar fem dagar i veckan.
Photo by Randy Tarampi on Unsplash, Cottonbro, Engin Akyurt, Oladimeji Ajegbile, energepic on Pexels