Det var en kall vinter i år. Det började med att jag blev sjuk och kräktes i fyra dygn. Inte ens en sked vatten fick jag i mig. Men vad gjorde det. Vintern kom ju. Snön. Kylan.
Temperaturen sjönk
Temperaturen sjönk nedåt. Jag försökte glädja mig åt alla mördarsniglar och sorkar som skulle frysa ihjäl, men det var en futtig glädje. Om sniglar dör så dör ju fjärilarna och rosmarinen och rödhaken också. Hur kan man glädjas åt någons död. Nej.
Dagarnas videosamtal gick in i varandra och de talades om hur roligt det var att få åka skidor och långfärdsskridskor. Jag längtade bara efter att få gräva. Rensa ogräs. Gå ut i regnkläder och klippa ner en ligusterhäck.
Det blev i och för sig långsamt ljusare på morgnarna, och en eftermiddag var det ljust när jag slutade jobba och en hel timme efteråt, så att jag hann gå min kvällspromenad i ljus. Tack käre någon för att du ger tillbaka ljuset, bad jag. Tack käre.
Vårvinter
Så en dag såg jag på långtidsprognosen i SMHI-appen att det om tio dagar skulle bli plusgrader. Och sedan blev det en dag till som förutspåddes gå över nollan. Och en till.
Plötsligt var vi där, i vårvintern. Snön sackade ihop som ett fyllo vid stängningsdags. På klarblå himmel sken en sol. I dag såg Kristian en fluga.
Tack käre. Tack käre.