Så här i pandemitider har det inte undgått mig hur praktiskt det är att ha en trädgård. Exempelvis blir det ett extra rum att ta till när det känns för trångt att ha tre vuxna och en tonåring i samma hus. Då kan man gå ut i trädgården utan att ha en särskild anledning. ”Jag går ut i trädgården”, säger jag. Jaha.
Trädgården blir också en vaddering mot omvärlden. Lite luft. Garanterat två meters lucka till medmänniskorna, hur de än loskar på trottoaren.
Tidsfördrivet
Den blir en sysselsättning, ett tidsfördriv. Många har börjat odla i år. För en hel del har det varit för första gången som de fått nöjet i att se hur en planterad pluggplanta växer och blir stor – eller bitterheten i att ha glömt att vattna den och se den vissna.
För mig som odlat sedan jag var liten har just det inte varit en ny sensation, men jag har kunnat ge den lite mer tid än vanligt. För en gångs skull känner jag mig lite framför min egen trädgård, och jag har kunnat arbeta mig igenom den mer eller mindre metodiskt, istället för att rusa efter den hack i häl med sekatör och spade.
Den lilla gården
Även utan pandemi finns det en praktisk aspekt med trädgård, och då menar jag inte att det går att odla mat eller att det är ett handfast göra. Nej, jag tänker just att det är praktiskt att ha en trädgård. Tvätten kan hänga sig torr på strecket och den luktar så fräsch.
Det går att förvara saker i trädgården som man inte får plats i huset. Veden till braskaminen. Gamla presenningar. Utemöbler, hinkar.
Det är som att ha en liten lantgård men ändå vara mitt i en tätort. Inte så dumt.