Vi måste tänka på vår kompost

Vi måste tänka på vår kompost! ropade min dåvarande chef till mig efter att ha varit på konferens.

Eftersom kompostering och regenerativ odling är stora intressen för mig, tänker jag på kompost minst lika ofta som andra tänker på romarriket.

Jaha, sa jag.

Men det var inte organisk kompost chefen tänkte på, utan organisatorisk.

Han hade varit på The Conference i Malmö och lyssnat på den brittiska designern Cassie Robinson. Hon hade, utifrån Berkana Institutes två-loops-modell, pratat om vikten av “hospice-arbete” som en kritisk funktion för att hantera övergången från ett gammalt, döende system till ett nytt, framväxande. Man tar hand om det åldrande systemet på ett hälsosamt sätt, så att det nya ska kunna få möjlighet att växa i dess “kompost”.

Eftersom vi arbetade med att stänga ner en verksamhet, men ändå ville få den att växa vidare, blev trolleritricket med kompost en vettig metafor.

Kompostering av system

Jag har funderat över det där med metaforisk kompostering av system sedan dess.

Som odlare vet jag ju att den organiska kompostprocessen inte är lika välordnad som i en teoretisk modell. Förmultnandet sker hela tiden, liksom förnyelsen. Jag kan anlägga en snygg kompostlimpa enligt konstens alla regler, men det blir faktiskt jord lik förbannat till slut även om jag bara slänger ut växtmaterialet på marken. Det tar bara lite längre tid. Jag kan vara noga och plocka bort rotogräs och fröer i kompostmaterialet, men får jag bara riktig fart på processerna så försvinner de av sig själv ändå.

Så hur tar man kommunikativt hand om komposten i en verksamhet i förändring? Ska man vara tydlig och säga: Det du gör nu, det du ägnat ditt liv åt, det är döende, det behöver vi lägga i komposten? Kanske inte. Det vore för hårt.

Men det är lika elakt att låtsas som det regnar. Och hur vet jag vad som är kompostfärdigt och vad som är ett frö?

Lätt att springa snabbt

Jag, och många kollegor inom kommunikation och media, har lätt att springa i förväg, in i det nya. Det gamla är inte bara tråkigt. Fastnar vi i det gamla, riskerar vi att bli oanställbara. Vi är livrädda för att bli irrelevanta. Så vi är så in i bomben på hugget, söker alltid the next shiny thing. (Va, håller du fortfarande på med genAI? Det är ju så 2023!)

Det är lätt att förkasta det gamla istället för att ta hand om det, ge det omsorg för att bli näring åt framtiden.

Stora förändringar går ofta långsamt. Även om det är spännande med nytt, får vi fortsätta med en varm och genuin kommunikation kring det gamla under lång tid. Genom att berätta med omsorg och generositet kring det som är på väg bort och samtidigt nära en nyfiken förväntan, kan vi förtröstansfullt se hur det nya kan växa i det gamla.

Det vi tar med oss från det gamla, den goda komposten, bygger stabil grund för framtiden.

---