Heja heja

Gul lök! (klapp klapp klapp) Gul lök! (klapp klapp klapp)

Ett återkommande inslag i humorprogrammet Hipp Hipp var hejaklacken som använde hejaklackens retorik i de mest absurda vardagssituationer: vid bankomaten, på tåget, mataffären, fiket.

Men är det så absurt, egentligen? Skulle vi inte ägna oss lite mer åt en positiv supporterkultur, även på jobbet?

Allt kommunicerar, inte minst det vi belönar. Det institutionaliserade belönandet på arbetsplatsen premierar gärna uthållighet, men sällan de som driver på. Du får guldklocka om du stannar kvar i statens tjänst i 25 år, oavsett vad du gjort för riket och skattebetalarna under den tiden.

Vad är det vi firar? Att tiden gått? Vi klarade det, vi höll ut hela dagen, projektet, livet. Det blir ett tryggt grattis när allt är klart.

Men var är hejaklacken medan processen pågår och det kan vara tufft?

Heja på supportrarna

Missförstå mig rätt: Det är bra att hedra trotjänare och fira framgångar, men hade det inte varit fint med supporters också?

För supporters firar inte sig själva, utan de är en grupp personer som hejar på andra, som finner kraft i att gemensamt supportera. Dessutom hejar de i vått och torrt.

Det sitter nog långt in att bilda en grupp, göra tifo och träna in ramsor för att heja på en grupp människor som man tycker gör ett fint jobb, men visst hade det varit kul? ”Goooooo växeln!”

Men kanske ännu hellre borde vi heja på de som håller på med något nytt eller svårt? Det sega förändringsarbetet med ett nytt ekonomisystem eller vad det nu kan vara.

För ofta kommer firandet när förändringen väl är genomförd, när det är tryggt att gratulera till framgången. Men på sträckan dit? Där har supportkulturen en poäng.

Tänk alla år Sillastrybarna hejat på sitt Mjällby. År efter år. Nu har Mjällby blivit svenska mästare, men de många åren innan dess? Innan Mjällby fick sin “overnight success”? Sillastrybarna var där.

Go go go

För många år sedan stickade jag supporterhalsduken som du ser på fotot intill. LILJA GO GO GO, står det. Jepp, jag har stickat den själv i finaste alpacka.

Det kan verka fånigt, men den hjälper mig verkligen. I mitt jobb har jag ofta rollen av att vara den som spårar nya vägar, lyfter på stenar och frågar varför. Rollen kan ibland skava mot givna strukturer. Jag tar på mig min supporterhalsduk de dagar när jag behöver ett extra skydd. Varje maska ger mig styrka och hejar på mig, även när det känns trögt.

Men jag vill gå utanför mig själv. Jag tänker att jag ska inspireras av Sillastrybarna och Hipp Hipp. Börja heja på själva processen, på de som stretar på i förändring, oavsett utkomst.

Here’s to the crazy ones. Heja heja!

Är du med? Vem hejar du på?

---

Relaterade texter