Gångar är något jag och Kristian kan diskutera till dödagar. Hur ska de anläggas på bästa vis? Var ska de dras? Hur undviker man att gräs och annat ogräs växer in? Behöver en gång kantning?
Inte för att vi träter. Det är inte gångarna värda. Snarare är det som ett ältande, ett samtalsämne som inte har en direkt lösning. En gång kan se fantastisk ut ett år, kanske flera. Sedan förfaller den. Gräset växer in från sidorna i gruset. Har man plattor så spricker kanske någon, eller så kommer man på att de ligger fel och borde ligga någon helt annanstans.
Arkeologiska utgrävningar
Jag gjorde en fantastiskt vacker gång i min ”rosa trädgård”. Först trampade jag marken hård. Sedan lade jag ett tjockt lager sättsand och trampade den också. Därefter placerade jag ut vackra stenar i ett mönster, och så mer sand på, och så trampa. Det såg underbart ut i en sommar, kanske två. Sedan kom något ogräs upp som jag inte hann ta bort, och det förmultnade på hösten. Nästa vår växte fler ogräs på samma plats och multnade ner.
Efter fyra-fem år började jag få förståelse för arkeologiska utgrävningar och varför kulturlager skapas, för gången stod inte att finna. I somras tog jag mig samman och grävde bort en halv decimeter jord, och där låg ju gången, vacker som en dag.
Den perfekta gången, en gång
Jag tror att anledningen till att Kristian och jag fastnar i gångpratet är att vi båda har inre bilder av Den perfekta gången. Det vi kanske inte tänker på är att det i den välkrattade kyrkogårdsgången eller den släta engelska trädgårdsgången ofta finns heltidsarbetande personal som har till uppgift att hålla gången i schack. Alternativt är trädgårdsinnehavaren förtjust i Roundup.
Så när jag nästa gång förtretas över en inte fullt perfekt trädgårdsgång, får jag nöja mig med att den en gång var fulländad och därför kan bli det igen, och att luggslitna gångar är en del av min trädgårds charm. Inget är konstant i en trädgård, inte ens en grusgång.